Jeen ♠

Kul att man åker på en förkylning såhär mitt i allt då. Nåja var väl inte helt oväntat kanske. Länge sen sist liksom?



Blädrade igenom en mapp med bilder jag hade... hittade denna! Söt. Kan ha hittat den på en favoritblogg som verkar ha tagit bort bloggen?! Jag har suttit och klickat in där i över en vecka nu tror jag i hopp om att den ska komma fram igen hehe "stalker" nä men hon la upp fina bilder. Jaja läser du detta kan du ju tänka på att slänga in en hälsning här om du startar igen :)

Woho! Nu ska jag skriva lite om den spontana konsertresan till stockholm.
Efter mycket stress och oro blev det så att jag Isak och Calle tog Swebus upp till Sthlm för att se Dropkick Murphys.
För härligt grym konsert! Kan ha varit den bästa jag varit på, och kom ihåg hur mycket jag älskar Rise Against och ändå kan säga såhär, haha.
Det var galet, blev lyft runt många meter av främmande jättar i moshpiten, ramlade, knuffades, jaja men fanns hela tiden schysta typer som tog på sig rollen att skydda och hjälpa mig. Det är lätt det bästa med att vara tjej och gå på såna här konserter där det är mest killar, de visar sån härlig respekt, och hjälper en om man ser lite vilsen eller blir lite väl hårt knuffad. Ser man inget får man dessutom ställa sig framför de längsta! Haha underbart.
Mest underbart var det frammåt slutet, när jag var nästan svimfärdig efter galet tryck och mosh, stod ett par meter ifrån scenen och så börjar de spela "Kiss me i'm shitfaced"... Klockren låt, älskarn, och vet också att de brukar ibland dra upp tjejer på scenen till den låten, men stod så långt bak så tänkte äsch... men fram närmare ville jag! Så började försöka knuffa mig fram lite grann när en stor typ med tuppkam får syn på mig och frågar om jag vill upp... innan jag hann svara hade han lyft upp mig och kastat fram mig så gled över publiken hahahha och rakt ner i famnen på en vakt som hjälpte/knuffade upp mig på scenen.
Och så plötsligt så stod jag där, mitt på scen med ett grymt band! Det var häftigt! Lycka!!!
Åå skulle kunna skriva i evigheter om själva spelningen men har mer kul att skriva om.
Haha, efteråt, vi hade ingen som helst plan för hur vi skulle göra, visste bara att första bussen hem gick 8 på morgonen.... så drog in mot tcentralen och tänkte att vi skulle sitta där eller nått. Visade sig stänga strax efter ett... så då tyckte jag att 7eleven är ju öppet? Nej de andra vägrade de ville sova. Så vi gick på hotelljakt... och 4e hotellet tog emot oss! Halv två på natten tog vi alltså in på Nordic...
Kändes sjukt bra morgonen efter när man sitter sådär lagom sliten och äklig efter en konsert, äter fin frukost på ett hotell fullt av buisnessmen...

Blev sedan en kort tur på stan, och sedan for vi hem mot Norrköping. Och nu har jag gjort en lång historia jättekort, men iallafall, KALASBRA!!! Fint minne. Tack för en bra resa Isak och Calle!

Haha, ända bilderna jag har är från morgonen, var tvungen att fota hotellrummet ifall någon skulle tvivla på vår historia. Typ? Och ja, vi tre var tvugna att dela på en dubbelsäng, så jag fick sova i skarven. Men ska inte klaga!

Jag har alltid önskat mig en speldosa. Sådan där gammal ni vet. Skruvas upp och så spelar den en stund.
En sak kanske inte så många vet om, är min kärlek för snöglober. Jag älskar snöglober, kan sitta och snurra och titta på dem i evigheter och drömma mig bort...



(ne, inte min bild!)

Sliten, trött, stressad... MEN! Ledig nästa vecka! Känns faktiskt riktigt skönt, haha, kan behöva unna mig det. Behöver vila upp mig och behöver se lite grann av vårsolen. Det blir härligt, funderar på att ge mig ut och vandra. Kan vara bra avkoppling. Så får det bli :))

Man får drömma, visst? Men det börjar bli dags att ta tag i drömmarna. Göra någonting av dem. Det är lite... nu eller aldrig.
:)

Det är lite roligt att jag ofta önskar att jag kunde flyga, men är skiträdd i ett flygplan. Kanske har med något slags kontrollbehov att göra? Flygplanen kan jag inte styra eller påverka, utan sitter helt sårbar i en trång stol med folk överallt runtomkring... men om jag själv kunnat flyga, haft vingar, då skulle jag själv kunna styra utan att vara beroende av att lita på någon annan... så är det nog. Iallafall, vingar är vackert!

Oneteaspoon.com har fina inspirationsbilder på deras hemsida. Tänkte att ni ville veta :)))

 

Kom att tänka på en sak nyss jag kände att jag behövde dela med mig av.
Min tatuering, ugglan jag har på insidan av överarmen. Jag verkligen älskar den och är hur nöjd som helst! Men, faktiskt, så är det lite jobbigt att få frågan varför jag gjorde den, vad den betyder, vad den står för... Jag kan liksom inte riktigt förklara. Om någon däremot frågar OM den betyder något, så svarar jag ja, den betyder jättemycket för mig.
Men de som frågar vad den betyder.
Ja, vad betyder den? Jag vet, räcker inte det? Nej. Jag vet ju själv att jag gärna frågar om andras tatueringar och varför de gjort dem. Så vad ska jag svara?
Den står för väldigt mycket.
Ugglor i sig står för bland annat frihet, drömmar, vishet...
Min uggla är en babyuggla med blå ögon. Ögonen var viktigt att de var blå. Och att den är lite som en babyuggla, även de klokaste var en gång små, man föds inte vis! Man lär sig med tiden. Men om jag säger det så känns det ibland som ett svar som är svårt att förstå, för jag själv hör mycket mer bakom de orden än just bara orden.
Ibland händer det att jag försöker förklara den som min egen Benjamin syrsa, ni vet, ett samvete. Men det är heller inte rätt eller tillräkligt.
Ibland säger jag också bara att den är som jag, den symboliserar mig. Vilket nog är mest rätt, så för att förstå min tatuering måste man nog förstå mig. Vilket nog inte alls är det lättaste.
Tillbaks en bit i texten nu, ugglor i sig är rätt visa. Men min ser ung ut, den lär sig fortfarande fast ser lite lätt förvirrad ut, men samtidigt nyfiken. Den är som jag. Det är viktigt för mig att komma ihåg vem jag var, vem jag är, vem jag vill vara och vem jag kommer att bli. Att veta och att se, vad jag vill veta och se.

Ofta när någon frågar om ugglan säger jag också bara något i stil med "visst är den söt?" och försöker styra in samtalet på annat än att jag ska försöka förklara vad den står för. Det går liksom inte för det mesta. Men jag vill heller inte att någon ska tro att jag bara gjorde den för att. Bara för att. För så är det inte. Den gör mig stark?

Hur ska jag kort och enkelt kunna sammanfatta detta? Det går nog inte, jag får nog fortsätta svara som jag brukar och tänka att det är tokiga frågor att ställa.
Oj, får inte glömma att det är inte alltid jobbigt att få den frågan! Ibland gör det absolut ingenting, ifall den som frågar är någon jag känner att jag kan förklara den för, som kanske skulle förstå någon kort förklaring som nog skulle låta som något kodat. Typ. Kanske?
Äsch, söndagssvammel i mitt hjärta!