Jeen ♠

I onsdags så hämtade vi lille Ozzy! Oh han är så söt. Blir galen. Jag som inte skulle ha nån hund liksom. Iallafall, han är söt, men lika omöjlig att få på bild... här är en tagen med mobilen i bilen påvägen hem när vi precis hämtade honom, jag och mamma. Bara en vecka sen och han har redan växt massor tycker jag! Går så fort såhär i början... 10 veckor är han iallafall just nu, 9 här :)

För er som inte vet är jag lite speedwaynörd, skyller på generna. Växte upp med att lyssna på motorerna och andas in lite väldoftande speedwayavgaser blandat med lite lera. Hihi.

 Sak samma, iallafall igår var det match och Vargarna vann! Vinnarlaget får alltid blommor och vet ni vad, igår fick jag Skornickis blommor. Woho?! :D haha, nej nog inget att skryta om men lite blommor sådär i vardagen är väl aldrig fel! Hihi man tackar.

Kul att man åker på en förkylning såhär mitt i allt då. Nåja var väl inte helt oväntat kanske. Länge sen sist liksom?



Blädrade igenom en mapp med bilder jag hade... hittade denna! Söt. Kan ha hittat den på en favoritblogg som verkar ha tagit bort bloggen?! Jag har suttit och klickat in där i över en vecka nu tror jag i hopp om att den ska komma fram igen hehe "stalker" nä men hon la upp fina bilder. Jaja läser du detta kan du ju tänka på att slänga in en hälsning här om du startar igen :)

Sliten, trött, stressad... MEN! Ledig nästa vecka! Känns faktiskt riktigt skönt, haha, kan behöva unna mig det. Behöver vila upp mig och behöver se lite grann av vårsolen. Det blir härligt, funderar på att ge mig ut och vandra. Kan vara bra avkoppling. Så får det bli :))

Det är lite roligt att jag ofta önskar att jag kunde flyga, men är skiträdd i ett flygplan. Kanske har med något slags kontrollbehov att göra? Flygplanen kan jag inte styra eller påverka, utan sitter helt sårbar i en trång stol med folk överallt runtomkring... men om jag själv kunnat flyga, haft vingar, då skulle jag själv kunna styra utan att vara beroende av att lita på någon annan... så är det nog. Iallafall, vingar är vackert!

Kom att tänka på en sak nyss jag kände att jag behövde dela med mig av.
Min tatuering, ugglan jag har på insidan av överarmen. Jag verkligen älskar den och är hur nöjd som helst! Men, faktiskt, så är det lite jobbigt att få frågan varför jag gjorde den, vad den betyder, vad den står för... Jag kan liksom inte riktigt förklara. Om någon däremot frågar OM den betyder något, så svarar jag ja, den betyder jättemycket för mig.
Men de som frågar vad den betyder.
Ja, vad betyder den? Jag vet, räcker inte det? Nej. Jag vet ju själv att jag gärna frågar om andras tatueringar och varför de gjort dem. Så vad ska jag svara?
Den står för väldigt mycket.
Ugglor i sig står för bland annat frihet, drömmar, vishet...
Min uggla är en babyuggla med blå ögon. Ögonen var viktigt att de var blå. Och att den är lite som en babyuggla, även de klokaste var en gång små, man föds inte vis! Man lär sig med tiden. Men om jag säger det så känns det ibland som ett svar som är svårt att förstå, för jag själv hör mycket mer bakom de orden än just bara orden.
Ibland händer det att jag försöker förklara den som min egen Benjamin syrsa, ni vet, ett samvete. Men det är heller inte rätt eller tillräkligt.
Ibland säger jag också bara att den är som jag, den symboliserar mig. Vilket nog är mest rätt, så för att förstå min tatuering måste man nog förstå mig. Vilket nog inte alls är det lättaste.
Tillbaks en bit i texten nu, ugglor i sig är rätt visa. Men min ser ung ut, den lär sig fortfarande fast ser lite lätt förvirrad ut, men samtidigt nyfiken. Den är som jag. Det är viktigt för mig att komma ihåg vem jag var, vem jag är, vem jag vill vara och vem jag kommer att bli. Att veta och att se, vad jag vill veta och se.

Ofta när någon frågar om ugglan säger jag också bara något i stil med "visst är den söt?" och försöker styra in samtalet på annat än att jag ska försöka förklara vad den står för. Det går liksom inte för det mesta. Men jag vill heller inte att någon ska tro att jag bara gjorde den för att. Bara för att. För så är det inte. Den gör mig stark?

Hur ska jag kort och enkelt kunna sammanfatta detta? Det går nog inte, jag får nog fortsätta svara som jag brukar och tänka att det är tokiga frågor att ställa.
Oj, får inte glömma att det är inte alltid jobbigt att få den frågan! Ibland gör det absolut ingenting, ifall den som frågar är någon jag känner att jag kan förklara den för, som kanske skulle förstå någon kort förklaring som nog skulle låta som något kodat. Typ. Kanske?
Äsch, söndagssvammel i mitt hjärta!

Gamla människor!
Jag gillar dem. Min mammas farmor och farfar är ca 87 år gamla. Förra veckan voltade de med bilen på väg hem från att hon varit hos frisören. Allt gick jättebra, men han gubben är grinig över att det bara blev skrot över bilen så alla är oroliga att han ska gå och köpa sig en ny... haha. Iallafall, var hemma hos dem med mamma och pappa och hälsade på häromdagen. Faktiskt så måste jag säga att så pigga och friska har de inte sett ut på flera år! Jag funderade och kom fram till att det måste blivit någon slags possitiv adrenalinkick av vurpan med bilen. Den gjorde dem nog nästan bara gott. Jag är glad att jag har dem och fått lära känna dem. De är så fulla med så mycket härlig energi. Får mig att må bra! :)



Hittade ingen bild på mig med "mina" gamlingar så tog en på mig och en mer känd gamling hahaha

Galet trött jag varit idag då, inte okej. Gick ändå och la mig tidigt igår så jag skulle bli lite utvilad men nej, såklart astrött idag vilket resulterade i att jag däckade på soffan när jag kom hem från jobbet... och ja, sov. Djupt. Vilket i sin tur betyder att nu som jag borde ha gått och lagt mig egentligen för att vara pigg imorgon, nej nu är jag pigg istället. Hejja mig!
Bestämde mig för att lära mig något nytt. Nu vet jag hur man gör rörliga gif-filer!
Heheh puss.

Igår då, först jobb och sånt dära normalt och grått men sen när jag slutat åkte jag hem och fixade sen mötte jag upp Frida på bussen och så åkte vi in till stan och träffade lite folk meddan vi väntade in Karin som skulle ta bussen efter för hon missade våran. Seg? Ja? Mm. Hihi.
Iallafall, sen gick vi lite hit och dit men hamnade till slut på Higlander Inn. Mycket mysig och trevlig pub jag hört massor av bra om innan men aldrig varit där... Den ena tanten bakom bardisken var en surkärring dock men den andra gottgjorde det rejält när jag fick en egen Guinesshatt av henne! Åh, jag är så lycklig, haha den gjorde min kväll! Jag frågade ifall de hade några och jaa sa hon, det hade de! Så jag och mina vänner satt där i dessa hattar och myste med lite Guiness. Det är svårt sägs det, antingen gillar man det eller inte. Och så kan man tydligen lära sig gilla det. Jag gillade Guiness från första gången jag smakade det faktiskt. Lite mysigt, som kaffe, sällskaps dricka ungefär. Inte till fest utan ja... ni fattar! PUSS!